Project Description

Historia

Historian om ett slott och de människor som bodde där. På Ekenäs klippa har under långa tider legat bebyggelse. De följande sidorna ger en översiktlig beskrivning av historien som vi känner den idag. Om du har synpunkter är du välkommen att kontakta oss och kanske addera din egen kunskap till vår ständigt växande bild om gångna tider. Ägarlängden visar vem som ägt slottet under olika år och litteraturlistan är bra om du vill läsa mer om svensk historia som knyter an till det gamla östgötaslottet Ekenäs.

Sturarna anlägger ett kastal

Redan från 1200-talet finns belägg för en by där Ekenäs slott nu ligger. Vrå by omnämns i en arvstvist. Ett mindre stenhus byggdes på andra sidan sjön Teden att döma av rester av en grund man funnit där. Byn ”avhystes” dvs de som bodde där tvingades flytta och lämna plats för ett större residens och försvarsanläggning under 1400-talet. Släkten Natt och Dag styrde över området och en av dess grenar blev så småningom Sture-ätten. Där framförallt Sten Sture d.y. är ihågkommen såsom Riksföreståndare.

Ägarna till Ekenäs har ofta haft en nära relation till kungamakten. En tidig ägare till godset var Svante Sture. Genom sitt giftermål med Märta Leijonhufvud blev han svåger med Gustav Vasa. Familjen hade flera hundra gods och gårdar i olika delar av landet. Att förvalta och försvara dessa egendomar var naturligtvis en omfattande verksamhet. Huvudbostad var Hörningsholm och grevskapet Västervik blev en av hans förläningar.

På Ekenäs byggdes på 1560-talet ett nyare stenhus, ett så kallat kastal, på den plats där slottet nu står. Härifrån utövade fogden ledningen av godset och närliggande gårdar, samlade in skatter mest i form av naturaprodukter samlades i källarna. Platsen var lätt att försvara på den vattenomflutna höjden men också möjlig att nå via de vatten- och isvägar som ledde ut till kusten.

Kung Erik XIV utsåg vid sin kröning Svante Sture – som en av de tre första i Sverige- till greve. Hans son Nils fick en uppfostran vid hovet och utnyttjades av Erik XIV som sändebud till främmande hov för att framföra kungens frieri bl a till drottning Elisabet av England. I ett anfall av desperation och vansinne lät kungen fängsla flera av sina höga rådsherrar och de blev dräpta, delvis av kungen personligen. Svante Sture och två av hans söner var några av dessa. Händelsen har gått till historien som ”Sture-morden”.

Svante Stures maka Märta – kallad ” kung Märta ” för sin förmåga att axla den bortgångne makens mantel – lierade sig med hertigarna i kampen mot kung Erik och lyckades få behålla och även utvidga familjens godsinnehav.

Svante Stures dotter Christina gifte sig med Gustav Banér och därmed blev Ekenäs åter ett Banérgods. Liksom flera av rikets herrar förlorade han livet vid Linköpings blodbad år 1600. I samband därmed konfiskerades deras egendomar, men Banérs änka, Christina Sture, återfick 1603 släktens del i Ekenäs.

Stormakt och karolinertid, Banér bygger nytt slott

Under fälttåget i Skåne vintern 1612 råkade den svenska hären ut för en olycka, då den nattetid överrumplades av en dansk styrka. Kung Gustav II Adolf räddade sig från platsen på en lånad häst. Då han passerade över en isbelagd sjö, brast isen under honom och han var nära att drunkna. Två män i hans närhet räddade honom. Den ene var kungens kammarjunkare Peder Banér, som med fara för eget liv, räddade kungen ur vaken. Peder Banér, som var son till Gustaf Banér, hade räddat livet på kungen, vars fader tagit livet av hans egen far. Han blev sedermera riksråd och som en av rikets högst betrodda män ingick han i förmyndarregeringen för drottning Kristina.

Peder Banér lät bygga slottet Ekenäs under perioden 1630 – 1644. Arkitekten han anlitade var holländaren Hans Flemming, som byggt flera slott i landskapet vid den tiden. Peder Banér avled innan slottet var färdigt, hans son – riksjägmästaren Claes Banér – fullföljde bygget med tornen. Redan på 1570-talet hade riksrådet Ture Nilsson Bielke låtit bygga Sturefors slott på en udde i sjön Erlången i Östergötland. Detta slott torde ha utgjort inspirationskälla för Ekenäs, som har mycket stora likheter med detta, numera rivna bygge.

Förr ledde en vindbrygga över vallgraven, där nu en välvd bro för upp till det av ett portvalv genombrutna klocktornet. Huset fick under barocktiden en effektfull avslutning i tornhuvarnas och lanterninernas svängda linjer och lökformiga knoppar. Sjötornet är äldst.

Gårdstornet kan från början ha haft ingången på vänstra sidan. Tornen är placerade så att man därifrån kan beskjuta en angripare från alla håll. Slottets väggar är nästan två meter tjocka och det finns ingen riktig förbindelse inomhus mellan källarplanet och slottets våningar. Ekenäs har aldrig anfallits, men helt obefogat var det inte att lägga ner så mycket arbete på säkerheten. Så sent som 1719 gjorde ryska trupper infall i Östergötland varvid många kustnära gårdar brändes.

Claes Banérs och hans maka Ebba Sparres vapensköldar är inmurade över dörren till gårdstornet.

Ekenäs slott har haft perioder av välstånd men också förfall. År 1675 ärvde riksrådet och fältmarskalken Gustaf Banér Ekenäs. Reduktionen drabbade honom hårt och han tvingades sälja egendomen av ekonomiska skäl. Godset omfattade vid denna tid 31 hemman belägna i fem socknar.

Efter vissa ägarskiften kom den nye ägaren att bli greve Mauritz Vellingk, som deltog mycket aktivt i sin tids politiska, militära och diplomatiska liv. Han har beskrivits som en rastlös, makthungrig och självisk man men med stora talanger. Detta hjälpte honom till en karriär i landets toppskikt, men hans ekonomiska och politiska transaktioner gav honom många fiender, som till slut fick honom på fall. År 1727 dömdes han från liv, ära och gods, ett straff som på dotterns förböner förvandlades till livstids fängelse.

Från Vellingks tid härstammar de kvadratiska stenflyglarna i karolinsk stil. De har betydligt elegantare fasadutformning än huvudbyggnaden med pilastrar, profilerade fönsteromfattningar och ganska låga säteritak. Den ena flygeln har under mer än hundra år utgjort kök, den andra torde oftast ha varit personalbostad.

Från befästning till storgods och turistattraktion

Slottet genomgick stora förändringar i mitten av 1800-talet. Vindbryggan byttes ut mot en stenvalvsbro. Invändigt ersattes den stora riddarsal, som omfattat mer än halva övervåningen, med en lång korridor och ett antal sov- och gästrum samt en kyrksal.

Genom giftermål mellan Vellingks dotter Ulrika Kristina och generallöjtnanten Johan Banér kom slottet ånyo att ägas av ätten Banér och blev kvar i denna ätts ägo till 1879 då det försåldes till greve Philip Otto Leonard Klingspor. Han var officer, senare riksdagsman i mer än trettio år samt titulär hovmarskalk. Greve Klingspors dotter Mathilde bodde ensam kvar i slottet till 1934.

1939 köptes godset av Anders W Bergengren ( adl. ätten nr 1298 ). Vid denna tidpunkt var slottet obeboeligt. Det finns varken vatten eller avlopp och kakelugnar utgör enda uppvärmningsfunktion. Under andra världskriget kom det att utgöra militärförråd och därefter har det varit en lång period av förfall. Sedan slottet 1974 förklarats som byggnadsminne, har ägarfamiljen genom renovering återskapat såväl interiör som exteriör.

Sjön Teden har dikats ut, en åtgärd som fått både beröm och stark kritik. Sjösänkningsföretag inleddes i Linköpingsområdet redan på 1830-talet och då företrädesvis vid de större gårdarna. Det var lätt för storgodsägarna som behärskade ett helt avrinningssystem, svårare för bönder, som bara hade en liten domän. Sjösänkningen gjordes i en första etapp vid 1800-talets slut och slutligen i början av 1900-talet av Philip Klingspor. Genom åtgärderna främjades ett rationellt jordbruk inte bara på godset Ekenäs utan även i andra betydelsefulla delar av socknen. I den gamla vallgraven anlade man en parkanläggning.

Godset Ekenäs omfattar idag 1 160 hektar varav merparten är skogsmark. Jordbruket omfattar f n spannmålsodling. Slottet fungerar som museum och visas sommartid för besökare. Café är inrymt i flyglarna och i de medeltida källarvalven serveras medeltidsmiddag. Ett särskilt evenemang som väckt stor uppmärksamhet är de årligen återkommande tornerspelen som lockar drygt 10 000 besökare till slottsparken. På det här sättet kan många få del av hur det var förr. En sagolik möjlighet att berätta svensk historia!

Byggnaden

Slottet är synligt vida omkring och försett med tre torn med ståtliga huvar. Det framstår som ett av Sveriges mäktigaste 1600-talsslott, förvånansvärt väl bevarat trots ombyggnader och förfall. Godset har under lång tid tillhört ätterna Sture och Banér. Sedan 1934 är det obebott. Senare års restaurering har återskapat såväl exteriör som interiör och slottet visas nu som museum.

Förr ledde en vindbrygga över vallgraven upp till det av ett portvalv genombrutna klocktornet. Huset fick under barocktiden en effektfull avslutning i tornhuvarnas och lanterninernas svängda linjer och lökformiga knoppar. Sjötornet är äldst. Gårdstornet kan från början ha haft ingången på vänstra sidan. Tornen är placerade så att man därifrån kan beskjuta en angripare från alla håll. Slottets väggar är nästan två meter tjocka och det finns ingen riktig förbindelse inomhus mellan källarplanet och slottets våningar. Ekenäs har aldrig anfallits, men helt obefogat var det inte att lägga ner så mycket arbete på säkerheten. Så sent som 1719 gjorde ryska trupper infall i Östergötland varvid många kustnära gårdar brändes. Claes Banérs och hans maka Ebba Sparres vapensköldar är inmurade över dörren till gårdstornet.

Slottet genomgick stora förändringar i mitten av 1800-talet. Vindbryggan byttes ut mot en stenvalvsbro. Invändigt ersattes den stora riddarsal, som omfattat mer än halva övervåningen, med en lång korridor och ett antal sov- och gästrum samt en kyrksal. En del av 1600-talets fasta inredning finns kvar, bl a dekorerade dörrar i ek och en kalkstensrelief föreställande Justitia. I sjötornets övre rum finns en bevarad takmålning på trä och en väggfris från samma tid.

På första våningen ligger matsalen med paneler och andra inredningssnickerier från 1700-talets senare hälft. Här finns även en vit kakelugn i senempir. Runt väggarna hänger porträtt av svenska regenter från Gustav Vasa till Carl XIV Johan, flertalet målade av östgötakonstnären G. A. Engman. Sviten av rum åt vallgravssidan har fast inredning från 1700-talets senare hälft och 1800-talet. Klocktornsrummet, även kallat grevinnans syrum, är inrett i nyrokoko. Detta möblemang – tillsammans med nyss nämnda kungaporträtt – är det enda som är kvar sedan familjen Klingspor på 1930-talet sålde alla inventarier. Övrigt möblemang har familjen Bergengren tillfört.

Stora salongen är inredd med empirmöbler och har en stor empirkakelugn. Alla kakelugnar på Ekenäs är placerade utmed ytterväggarna eftersom det var där rökgångarna till de ursprungliga spisarna var belägna. I salongen finns även två målade dörröverstycken föreställande slottet och dess närmaste omgivningar från 1700-talets senare hälft. De två sista rummen i sviten har båda helboaserade väggar med invändiga fönsterluckor. I det ena – tornrummet åt väster – har bevarats en kakelugn från 1700-talet medan det i det andra står en kolonnkakelugn i nyrenässans.

I den översta källarvåningen ligger ett kök inrett omkring 1880. På denna våning finns också ett stort matförråd med bastant järndörr och rester av en igenmurad trappa, troligen en rest från det medeltida stenhuset. Övriga rum på denna våning utgjorde bostäder åt tjänstefolket. Mellan våningarna leder förutom den stora trappan även två smala lönntrappor. Dessa byggdes ursprungligen för försvarsändamål men kom senare att användas av personalen, dels för att de ej skulle synas så mycket och dels för att de skulle ha lite närmare väg. Totalt innehåller slottet 30 rum, 40 vindskontor och garderober samt 22 källarrum.